Paris kafékultur har med all säkerhet varit mer genuin och bohemiskt intellektuell än vad den är idag. Somliga skulle nog till och med låta undslippa okvädningsord som turistfälla och kliché om några av dagens inrättningar. Men även om kaféet inte längre är det självklara forumet för kulturella diskussioner eller platsen där blivande författare sitter dagarna i ända och samlar kreativ kraft, så finns många anledningar att besöka ett av Paris 35000 kaféer: Man kan iaktta omvärlden lite från sidan, man kan öva på det perfekta uttalet av ”un café crème s’il vous plait”, tjuvlyssna på alla samtal som pågår vid borden runt omkring eller umgås i tysthet med en bok eller sitt ressällskap. På nästan alla kaféer blir man fortfarande serverad vid bordet och man bör utgå från principen att man sitter där precis så länge som man själv vill.
Café de la Mairie, 8 Place Saint-Sulpice
Kaféet ser inte mycket ut för världen där det ligger i nordöstra hörnet av torget Saint-Sulpice. Men det vet sitt värde kan man säga, och det gör också många av dess gäster. Under vårt besök stannar en svartblank limousin vid vändplan utanför kaféet för att hämta upp en äldre kvinna som just avslutat sin shoppingrunda. Hon bär påkostade shoppingbagar från Yves Saint Laurent, som har en butik längre ned på samma gata. Vid bordet bredvid sitter en man i sjuttioårsåldern klädd som en glamrockikon från 1970-talet. Det är inte snyggt, men väldigt coolt. Kaféet har i historien utgjort spelplats för såväl romanintriger och filmer och vi väljer att tro att det fortfarande sitter människor med författardrömmar här.
Fontaine Saint Sulpice
Detta är inte platsen för gastronomiska upplevelser, man kan nöja sig med att dricka en café crème och se sig mätt på utsikten. Kaféet har en stor terass vänd mot solen och torget med kyrkan Saint-Sulpice i vilken Maraquis de Sade en gång döptes. Kyrkan har renoverats de senaste åren och delvis varit höljd i byggnadsställningar och grön pressening, men på torget finns en storslagen fontän som också tål att tittas på.
Finfika på Angelina, 226 rue de Rivoli
Under arkaderna på rue Rivoli ligger Angelina, som egentligen är en engelsk tesalong och inte alls ett parisiskt kafé i den traditionella bemärkelsen. Närheten till Louvren ger vid handen att det är i de fina kvarteren man befinner sig och det bekräftas av Angelinas inredning och prisbild. Här kan man dricka choklad som förmodligen saknar motstycke. Den serveras på silverbricka med en skål vispgrädde till och är som lyxig chokladkaka i flytande form, tjock, len, söt och stark på samma gång. Utbudet av bakelser att äta till är inte bara smakmässig spännande utan dessutom estetiskt tilltalande. Som små juveler visas de upp i montrar i kaféets entré. Att orka med en gräddig bakelse till chokladen kräver en nästan omänsklig ansträngning, men ibland får man helt enkelt bjuda till lite. Och mille feuillen ska inte missas, den är inget mindre än perfekt!
Nattfösare på Café Panis, 21 Quai Montebello
Det var på Café Panis vår kärleksrelation med Paris inleddes. Sent en sommarkväll under den första parisresan hamnade vi här av en slump. Vi såg det stora rosettfönstret på Notre Dames södra fasad lysas upp i skymningen och bli alldeles guldglänsande. Då förstod vi att vi ständigt skulle behöva återvända till den här staden.
Café Panis ligger mitt i de livligaste turistkvartéren, men har kvar atmosfären av gammalt klassiskt pariscafé. Servitörerna är uppmärksamma och tillmötesgående och man har ett stort utbud av drinkar, kaffe och enklare maträtter. Det bästa är att slå sig ner på uteserveringen en sommarkväll med utsikt över Notre Dame. Men inomhusmiljön är också trevlig med skinnfåtöljer och panoramafönster mot Seine och katedralen. Irish coffén är mycket god och värmer skönt en vinterkväll.
Kulturpaus på Café des Hateurs, Musée d’Orsay, 1 rue de la Légion d’Honneur
Café des Hauteurs ligger i Musée d’ Orsay som innehåller berömda målningar av impressionister som Monet och Renoir. Och dem ska man väl inte missa om man har det minsta intresse för konst och kultur. Men nästan lika fascinerande är själva byggnaden som muséet inryms i. Den byggdes som järnvägsstation till världsutställningen 1900 (samtidigt som eiffeltornet alltså) och användes till 1939 då den stängdes och lämnades åt sitt öde. Orson Wells filmatisering av Kafkas Processen spelades in här 1962 och därefter användes den tillfälligt som teater och auktionshall. I mitten av 1970-talet övervägde man att riva byggnaden men bestämde sig för att omvandla den till ett muséum.
Det är enormt mycket ljus och rymd man möts av när man kliver in i muséet och resterna av stationstiden syns särskilt i cafét som placerats innanför den stora urtavla som en gång visat tiden för avgångar och ankomster. Här passar det utmärkt att ta en paus från konstrundan, för även om ytan på Musée d’Orsay inte kan mäta sig med Louvrens så går det åt många steg för att ta sig runt här. Takhöjden i Café des Hauteurs är i det närmaste sakral och färgskalan i går i vilsamt blekgula och -gröna toner. Maten är fin och det finns många goda bakverk att välja mellan till koppen kaffe.